Konstverksamhet inom psykiatrin har en lång historia i Göteborg genom studieverksamheten på Lillhagens sjukhus. Vid ett endagssymposium på Akademin Valand den 21 februari sätts konstens betydelse för återhämtning från psykiskt lidande åter i fokus.
Under symposiet möts konstnärer, studenter, forskare, kliniker och brukare för att dela erfarenheter av konstnärliga uttryck och deras betydelse. Elisabeth Punzi, forskare i psykologi och aktiv i Centrum för kritiska kulturarvsstudier (CCHS), är en av arrangörerna. Hon säger att intresset för ämnet är stort.
– Människor som arbetar inom vården, patienter och forskare kan uppfatta psykiatrin idag som lite instrumentell och alltför ensidigt inriktad på diagnoser och att få bort symptom. Många önskar att det fanns fler former att uttrycka sig och fler meningsfulla aktiviteter.
Konst och konsthantverk har varit en viktig del av psykiatrins historia i Sverige. Även bland organisationer och institutioner utanför psykiatrin som arbetat med att stötta personer med psykiskt lidande.
– Idag håller vi på att återupptäcka konstens betydelse för psykisk återhämtning. Man har alltmer börjat intressera sig för hur konstnärliga uttryck kan skapa mening och sammanhang och erbjuda ett utrymme där man kan släppa loss lite - det finns inget rätt eller fel i konsten. Att skapa, också rent fysiskt, att känna materialen och engagera sig fysiskt kan ge en upplevelse av helhet. Det finns en skaparglädje som kan betyda mycket.
Frida Wikström är doktorand i historia vid Göteborgs universitet. Hennes avhandling rör ansökningar för permission, försöksutskrivning och utskrivning från psykiatrisk tvångsvård under perioden 1967–1992. Vid symposiet kommer hon prata om den konstverksamhet som växte fram på Lillhagens sjukhus från slutet av 1950-talet."Idag håller vi på att återupptäcka konstens betydelse för psykisk återhämtning."
– År 1957 startade konstnären Bængt Dimming en målargrupp i en källarlokal och den mynnade sedan ut i flera konstgrupper där patienter kunde ägna sig åt målning, skulptering och andra konstformer. Konstverksamheten på Lillhagen ingick senare i det som kom att kallas studieverksamheten och som växte fram under 1960-talet.
Det är svårt att säga vilken mening konstverksamheten vid Lillhagen spelade för enskilda patienter. Men att konstverksamheten och studieverksamheten gav möjligheter till kreativitet och skapande står klart.
– Förutom själva skapandet deltog även patienterna i aktiviteter utanför sjukhuset som ofta hade koppling till konst, musik och teater. Syftet med studieverksamheten var i stora drag att patienterna skulle hitta intressen, men det sågs också som en viktig del i vården. Verksamheten skulle bidra till att patienterna stimulerades till att utnyttja samhällets utbud och skapa kontaktytor utanför sjukhuset. Därtill sågs det som viktigt att bryta passivitet, uppmuntra initiativtagande och öka patienternas självförtroende.
Arbetet vid Lillhagen blev vida känt. Elisabeth Punzi menar att det är en bidragande faktor till varför konst inom psykiatrin har blivit ett betydande kulturarv i Göteborg. Genom symposiet vill man fortsätta på den inslagna vägen.
– Jag tror att vi kan lära oss mycket av historien och av varandra. Förhoppningsvis leder det till att vi kan få nya idéer och initiera nya samarbeten.
Läs mer om symposiet och hur du anmäler dig: Att bli synlig - Konst och återhämtning