Nina Björk ser samtiden genom Rosa Luxemburg

Som en del i kursen ”Life writing” bjöds Nina Björk in till Humanisten för att tala om sin bok Drömmen om det röda: Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek. Eventet var öppet för allmänheten och betydligt fler än de 19 kursdeltagarna trängdes i raderna. Kön ringlade ända från stora hörsalen till entrén och flera besökare fick vända i dörren.

Ordet biografi betyder ordagrant liv (bio) och skriva (grafi). Maria Sjöberg, professor i historia, som ledde seminariet berättade att biografiformen stundtals har varit helt central i historie- och litteraturforskningen. I den mer positivistiska forskning som präglade tiden efter 1950-talet blev dess ställning sekundär. Men nu skrivs historiska biografier som aldrig förr.

– Det personliga har blivit vetenskap, sa Maria Sjöberg.

Slår följe med Luxemburg

Nina Björks bok är egentligen inte en biografi. Hon har snarare använt Rosa Luxemburg och hennes tid för att säga något om dagens samhälle.

– Jag använde Rosa för något jag själv ville göra. Jag ville bära hennes ord in i vårt sekel och låta den möta vår tid.

Arbetet med boken började för många år sedan. Nina Björk kände en hopplöshet inför samtiden. Sverigedemokrokraterna växte, Socialdemokraterna blev i hennes mening samma sak som Folkpartiet, vänstern stod utan svar. Hon fylldes av en önskan att slippa nutiden.

– Jag ville kliva ur och ställa frågor om basen som formar våra liv: kapitalismen. Jag ville diskutera kapitalism som produktionssätt och ge vänstern marxistiska verktyg. Man kan säga att Rosa Luxemburg var min form, min ingång till marxismen.

Det är inte den privata Rosa hon vill åt. Det är snarare de frågor som hennes tid, liv och texter väcker som står i fokus. Björk skriver att hon vill slå följe med Luxemburg för att tänka vidare genom hennes liv och ord. Genom Rosa Luxemburgs ramverk vill hon förstå och undersöka aspekter av socialism, marxism, kapitalism, kärlek, feminism och litterär stil.

– En recensent kallade den för en idébiografi och det kanske ligger närmast rent genremässigt. Jag har aldrig gjort anspråk på att komma åt den privata människan. Vem hon var när hon drack kaffe klockan 11 en måndag.

Men ibland kommer hon nära. Till exempel när hon läser och citerat breven Rosa Luxemburg skrev till sin älskade Leo Jogisches. Björk konstaterar att de smäktande kärleksförklaringarna och viljan att släppa allt för kärlekens skull förkroppsligar något som länge varit ett rött skynke för feminismen: den älskande heterosexuella kvinnan. Det faktum att feminismens utopi är en kärlek kopplad till frihet får Nina Björk att brista ut i ett hjärtligt skratt.

– Den som älskar är inte fri! Det är en omöjlighet, när man älskar någon behöver man den personen. Det mänskliga predikamentet är beroende. Jag tycker det är viktigt att stå för den längtan som feminist.

Mer hoppfull tid

Det är alltså inte den verkliga Rosa Luxemburg som Nina Björk slår följe med i sin bok. Men det är den verkliga Nina Björk som genom boken uttrycker sina drömmar och visioner. Och framförallt en svidande samhällskritik.

– Vi älskar demokrati men den ska bara råda inom den politiska sfären, inte den ekonomiska. Det är till exempel ingen som får vara med och bestämma vad som behöver utföras i samhället eller vilka varor som behövs. Istället byggs hela det ekonomiska systemet runt vad som genererar vinst. Det ligger något djupt omänskligt i det. Mänskliga behov styrs ju inte av pengar.

Hon menar att det är helt vedertaget att ekonomisk frihet är en förutsättning för demokrati. Ändå har hon aldrig hört några direkta argument bakom påståendet. Själv menar hon att det faktum att det är profiten och inte vi själva som styr våra liv skapar en känsla av maktlöshet.

– Jag tänker att saker som Brexit är ett svar på den här maktlösheten. Och följden på saker som till exempel Trumps valseger kanske blir att vi börjar fråga oss om det verkligen är smart att låta människor ta politiska beslut. Snart kanske vi kommer behöva försvara även politisk demokrati.

Ekonomi är som vädret

En av anledningarna till att Nina Björk skrev boken var att hon ville leva i en mer hoppfull tid. Men den var inte hoppfull speciellt länge. Den socialism som Rosa Luxemburg trodde på tog en annan riktning, det blev ingen revolution, istället blev det ett världskrig och Rosa Luxemburg blev mördad med sitt eget partis goda minne.

– Ändå fanns inte samma vanmakt som nu. Man visste vilken makt arbetare besatt. Att kapitalister var beroende av arbetare. Att makten ligger hos den som utför arbetet.

Nina Björk menar att känslan av maktlöshet eldas på av det faktum att regeringar, oavsett om de står åt höger eller vänster, har ganska lite svängrum. I boken tar hon upp förre finansministern Anders Borgs tendens att använda vädermetaforer för ekonomiska svängningar och menar att detta är ett uttryck för samma vanmakt.

– Ekonomi är som vädret; vi står maktlösa. Vi är beroende av vinster från privata aktörer, kan inte påverka deras beslut, kan inte säga åt dem att de inte får flytta produktionen till ett annat land.

Hon säger att hon är bättre på att peka på problem än att komma med lösningar. Men ett sätt att komma åt detta är att utvidga demokratin så att den faktiskt betyder något.

– Och så måste vi människor förstå. Vi måste förstå att det är helt absurt att skapa jobb, arbete ska inte behöva skapas, arbete ska utföras för att något behöver göras. Vi måste se absurditeten i det.

Läs mer:

Kursen "Life writing - biografiska genrer i förvandling" ges i samarbete mellan institutionen för historiska studier och institutionen för litteraturvetenskap, idéhistoria och religion: Life writing - biologiska genrer i förvandling

Som nästa punkt i seminarieserien kommer Jason Timbuktu Diakité den 14 mars och pratar om sin bok En droppe midnatt: Samtal med Jason Diakité (Timbuktu): Identitet, rasism och längtan efter tillhörighet

Foto: Johanna Hillgren & Cecilia Köljing