Hon ser på bronsåldern genom genusglasögon

Hur fastnade du för arkeologi?

− Jag tillhör inte dem som drömt om att läsa arkeologi sen jag var liten, i tonåren ville jag bli programmerare. Istället började jag läsa historia på kvällstid i 20-årsåldern. Snart började jag läsa på heltid och när C-uppsatsen drog ut på tiden var jag tvungen att läsa något annat parallellt, då tog jag arkeologi. Sen fastnade jag och har aldrig sett tillbaks.

Vad var det du fastnade för?

− Dels det där med att jobba tillsammans med andra ute i fält. Dels för att det har en naturvetenskaplig kvalité som jag gillar. Det finns så många olika moment i arkeologi och det tycker jag är kul.

Hur har din akademiska resa sett ut?

− Efter D-kursen i arkeologi läste jag en master på Cambridge. Sen påbörjade jag doktorandutbildningen vid Stockholms universitet. Min avhandling handlar om sydskandinaviska bronsåldersgravar och diskuterar ålderskategorier, dräkter, långväga kontakter och krigsföring utifrån ett genusteoretiskt perspektiv. Just genusperspektivet är inte jättevanligt inom bronsåldersforskning och det behövs mer. Inte minst eftersom arkeologin har gått mot en mer naturvetenskaplig inriktning där många genusdiskussioner har försvunnit. Saker bara är helt plötsligt. Det handlar om ett traditionellt synsätt, när det till exempel bevisas att bronsålderskvinnor har rest så förklaras det alltid med att de gifts bort, det blir aldrig någon diskussion utan tas bara för givet. Vi har massa material som vi skulle kunna diskutera, vi har mer detaljinformation om till exempel Egtvedsflickan än om någon bronsåldersman. Men ändå blir de bara bortgifta.

Vad gjorde du efter din avhandling?

− Jag disputerade 2007 och efter det arbetade jag med några mindre forskningsprojekt vid Stockholms universitet. 2010 flyttade jag till Trondheim för en postdok-tjänst i ett större HERA-projekt: ”Creativity and Craft production in Middle and Late Bronze Age Europe". Där arbetade jag med kreativitet och textilproduktion i Skandinavien och Ungern under bronsåldern. Sedan kom jag till Göteborg för att forska i Kristian Kristiansens ERC-projekt ”The Rise”. Nu leder jag forskningsprojektet ”Bronsålderns ullekonomi” (THESP) där jag tillsammans med Serena Sabatini och Karin M. Frei forskar om ull- och textilproduktion i bronsålderns Europa.

Vad är det som driver dig i din forskning?

− Att få veta mer. Och varje gång man får ett svar kommer fem nya frågor. De händer alltid saker, det kommer fram nya fakta och man får tänka om. Så tar man det två varv till och hamnar någon helt annanstans. Jag håller med om mycket som står i min avhandling, men inte allt! Det är konstant förändring och det är spännande. Det vore ju tråkigt om det man gör skulle bli en evig sanning för då kommer inte forskningen vidare.

Hur känns det att ha blivit docent?

− Det är ett erkännande och innebär lite nya möjligheter, att jag nu får sitta i betygsnämnder och får betygsätta masterstudenter till exempel. På så vis kan jag följa studenter på ett annat sätt, hittills har jag nästan bara undervisat på B-nivå men nu kan jag följa med längre och se hur studenterna utvecklas.

Hur ser du på arkeologins framtid?

− Den är lovande! Det finns en enorm bredd. Många gillar arkeologi men tänker på arkeologer som några som sitter och penslar fram saker. I själva verket finns det hur många branscher som helst som en arkeolog kan jobba inom. Du kan jobba inom museum, utbildning, media och utredning i statliga verk. Kommunerna har just nu ett stort behov av människor med arkeologiutbildning, inte bara för rena utgrävningar utan även för själva stadsplaneringen.

Och din egen?

− Jag ska jobba vidare i mitt projekt om ullekonomi, sen går jag in i en fortsättning på ERC-projektet som kallas ”The Rise II”. Men det jag brinner för mest just nu är tanken på ett projekt om migration och genus. Jag vill problematisera genussynen på förhistorien. Det handlar om samhällen som var helt annorlunda än idag, världen förändras, synen förändras. Jag vill få fram de olika perspektiven. Idag kan vi lätt få tunnelseende och tro att saker alltid har varit på ett visst sätt. Det finns till exempel samma trend inom både vikingatids- och bronsåldersforskning: att se det som att det bara är de coola männen som är ute och reser. Man ignorerar att det finns en massa vikingakvinnor i till exempel England, och i de fall det uppmärksammas ses de bara som passiva medföljande. Så det hade kunnat vara ett projekt där man tittar på både bronsåldern och vikingatiden.

FOTO: ANDERS SIMONSEN