Ny docent tar större grepp kring bronsåldern

Serena Sabatini föddes och växte upp i Rom. Hon kom till Sverige dagen innan millenniumskiftet efter att hon blivit klar med sin masteruppsats i arkeologi.

– Jag skulle vara här i två månader. Det var 17 år sedan, säger hon med ett skratt.

Hon hade sökt ett utbytesstipendium som hade som syfte att främja utbyte mellan Sverige och Italien. Just utbyte och kopplingar mellan regionerna är någon hon har kommit att fokusera på i sin forskning.

– Jag jobbade redan då med bronsåldersforskning och tänkte att det hade varit roligt att hitta kopplingar mellan Nordeuropa och medelhavsområdet. Det har blivit det jag sysslar mest med.

Vad händer i skiftet?

Serena Sabatinis akademiska resa har inte varit spikrak. Att det just var arkeologi hon skulle satsa på har dock alltid varit tydligt. Redan på grundskolan började hon intressera sig för historia i allmänhet och arkeologi i synnerhet.

– När man är liten så lär man sig historia utifrån en tidslinje. Här slutade romarriket, här börjar barbarerna. Jag undrade alltid: vad gjorde folk just det året? Försvinner de bara? Vad händer egentligen i skiftet?

"Vad gjorde folk just det året? Försvinner de bara? Vad händer egentligen i skiftet?"

När hon gick vidare till universitetet var det trots allt inte ett historiskt ämne utan medicin som blev hennes sprängbräda. Hon drevs av en vilja att vara användbar för samhället men insåg snabbt att det inte var läkare hon skulle bli.

– Jag ville förstå vad som verkligen har hänt i det förgångna. Det kan inte ha fungerat så som det står i historieböckerna, jag ville fördjupa bilden.

Komplexa former av utbyte

Serena tog en master i arkeologi men var fortfarande inte helt säker på att det var just en akademisk karriär hon ville ha. En poäng med resan till Sverige var att fundera på vad hon ville göra. Hon lutade mot att doktorera i England. Men så fick hon ett doktorandstipendium här i slutet av år 2002.

Avhandlingen behandlade en begravningsritual som plötsligt dök upp i Norden mot slutet av andra milleniet före Kristus. Folk började plötsligt använda små husformade urnor för brända ben. Detta fanns ingen annanstans än i centrala Italien under mer eller mindre exakt samma tid.

– I Italien kan man koppla det till en del andra fenomen, det finns många andra miniatyrmodeller av olika slag, men här i norr finns inte alls den traditionen. Jag ville ta reda på vad det är som händer. Hur kan två likadana ritualer finnas samtidigt på två platser så långt från varandra?

Det är konstaterat att det fanns handel mellan norra Europa och området kring Medelhavet. Man har numera hittat naturvetenskapliga bevis på att material och individer har förflyttat sig. Men gemensamma kulturfenomen som till exempel begravningsurnorna är bevis på att även komplexa former av utbyte mellan människor har skett.

– Det är inte bara bevis på att de här människorna visste mer om de olika kulturer som de hade handel med, utan även att de kanske var nyfikna och öppna för att experimentera med främmande traditioner.

Alla är arkeologer

Serena Sabatini disputerade år 2007. Sen fick hon flera stipendier och arbetade vidare med olika aspekter av avhandlingen.

– Mitt syfte har alltid på ett eller annat sätt varit kontakterna mellan kontinenten och Medelhavsområdet. Inom bronsåldersforskning finns det traditionellt en uppdelning mellan de som sysslar med Kontinental- respektive Medelhavseuropa. Det finns väldigt lite kontakt mellan områdena, på svenska lärosäten är de till exempel ofta uppdelade i två ämnen: antikens kultur och samhällsliv och arkeologi, även om alla är arkeologer.

"Om man inte lyfter blicken är det svårt att förstå varför en  plats blir viktig under en viss tid."

Serena Sabatini vill istället hävda att allting hänger ihop.

– Det finns många experter på specifika områden. Men om man inte lyfter blicken och tar ett större geografiskt grepp är det svårt att förstå varför en plats blir viktig under en viss tid.

Skriva för barn

Det första stora projektet efter doktorandtiden var ett samarbete med Udine, ett universitet i Norra Italien. Projektets syfte var att undersöka hur långväga kontakter kan ha påverkat lokal utveckling i olika områden både på kontinenten och i Medelhavsområdet.

Sen gick hon med i ett internationellt forskningsteam inom projektet ”The Rise” som leddes av professor Kristian Kristiansen och var finansierat av ett ERC advanced grant. Det ledde till en postdok-tjänst där hon skulle titta närmare på produktion och handel med textil under bronsåldern.

– Traditionellt fokuserar forskare på det vi har bevarat, till exempel keramik och metall. Men vi kan faktiskt forska även på annat, till exempel textilier. Vi kan till exempel hitta tecken på var det har funnits produktion, platser med mycket fårben tyder sannolikt till exempel på ullproduktion. En slutsats är det finns andra varor som var minst lika viktiga som de som är mer synliga.

Nu är Serena Sabatini i gång med nästa forskningsprojekt som fokuserar på människomobilitet under yngre bronsåldern i södra Skandinavien och Medelhavsområdet. I framtiden skulle även vilja skriva för målgrupper utanför akademin, kanske till och med för barn. Målsättningen är att visa hur spännande historia är och hur mycket vi kan lära från dessa perioder.

– När tiderna är så dramatiska som just nu kan man ta ett djupare historiskt grepp och se att folk alltid har varit extremt mobila. Folk flyttar och anpassar sig. Vi har aldrig varit instängda i etniska enklaver, stater är konstruerade enheter. När man sysslar med bronsåldern så sysslar man aldrig med permanenta nationella gränser, det funkar inte. Gränser har alltid funnit men de förändras hela tiden.

Hur känns det att ha blivit docent?

– Det känns jätteroligt! Det är lite som en bekräftelse på att jag jobbar på rätt sätt och är inne på rätt spår.

FOTO: ANDERS SIMONSEN