Lär av historien - det omöjliga är möjligt

Den 10 februari öppnade institutionen för historiska studier portarna till inte mindre än tre temadagar: Västsvensk arkeologidag, Antikdagen och Historiedagen.

Tanken bakom Historiedagen som hölls för andra året i rad är att låta historiker analysera dagsaktuella samhällsutmaningar och öka förståelsen för varför vårt samhälle ser ut som det gör. Årets tema var en fråga: kan vi lära av historien?

– Vi slänger ofta slentrianmässigt ur oss att historien upprepar sig och att vi måste lära av historien. Ändå tycks mänskligheten gång på gång upprepa sina misstag. Vad väntar oss på den politiska scenen? Kan vi använda historien som kristallkula? frågade Petra Pauli, en av arrangörerna, i sitt inledande anförande.

Det omöjliga är möjligt

Helene Lööw, historiker vid Uppsala universitet, menar att en viktig lärdom vi kan dra av historien är att det omöjliga är möjligt. Ett aktuellt exempel är det amerikanska presidentvalet.

– Ju närmare valet vi kom desto verkligare blev det. Ändå fortsatte folk att ta det för omöjligt in i det sista. Samma tendens fanns i Sverige i samband med att Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen 2014. Ända in på valnatten ville många inte tro att det var sant.

Lööw menar att det omöjliga händer hela tiden. Vem föreställde sig att något som terrordåden den 11 september skulle vara möjligt utanför ramarna av en actionfilm? Vem kunde tro att en grymhet lik nazisternas kunde existera innan det blev ett känt faktum?

– Den som agerar från ett mönster som känns igen kan enklare stoppas. På så vis kan vi lära av historien, vi kan känna igen tillvägagångssätt och processer. Men vi måste också lära oss att det omöjliga alltid är möjligt. För den som vill förändra historien planerar för det oväntade.

Svårt att se långsiktigt

Arne Jarrick, professor vid Stockholms universitet, menar att vi lär av historien hela tiden. Varje beslut vi fattar bygger på erfarenhet.

– Människan är påhittig och läraktig. Vi är intresserade av att lära ut och är bra på att handskas teoretiskt med problem som ännu inte inträffat. Vi är dessutom bra på att minnas och planera. Alla innovationer vi har runt oss är följder av att människor har lärt av historien.

Men människan har svårt att se långsiktigt. Till exempel var det ingen som anade att boktryckarkonsten skulle leda till reformationen eller att Internet skulle skapa nättroll. Arne Jarrick menar att det faktum att vi är dåliga statistiker, tänker för snabbt och omtolkar statistik i önskad riktning gör det svårare för oss att lära.

– Folk tenderar till och med att tro ännu starkare om de får höra att de har fel, en så kallad backfire effect. Men vi kan lära oss genom att tidigt och upprepat träna på saken. Det handlar dels om självständighet, dels om självdistans: att träna på att stå upp för sig själv men samtidigt ge upp om man har fel. Vi måste vara skeptiska mot egna antaganden och bli bättre statistiker.

Lära känna processerna

Christer Mattsson från Segerstedtinstitutet har under 20 år arbetat med det som kallas Holocaust education, undervisning om Förintelsen med det uttalade syftet att lära både om och av historien. Han menar att det sätt vi undervisar kring förintelsen löser upp händelserna från sin historiska kontext.

– Det finns omfattande historiska material men dessa lyfts bort och det som blir kvar är narrationer, berättelser. De är suggestiva men jag vet inte om vi verkligen lär oss något av det.

Han berättar hur han vid ett besök i Auschwitz mötte en grupp norska skolungdomar som hade en ceremoni. Uppställda i en cirkel kring det stora minnesmonumentet la de ner varsin ros, tog varandra i handen och lovade att detta aldrig skulle ske igen. Efteråt råkade han höra hur en elev sa till läraren: ”Jag kan inte förstå hur människor kan göra så här mot andra människor.” ”Nej, vissa saker går inte att förstå”, svarade läraren.

– Men vi kan faktiskt förstå och förklara hur Förintelsen kunde äga rum och vi vet att det inte började med massavrättningar. En avgörande del av händelseförloppet var omvärldens oförmåga att möta det akuta skyddsbehov som fanns bland judar, romer och andra som behövde fly undan 1930-talets grova och livshotande förföljelser som ännu inte hade växt till ett folkmord.

Helene Lööw är inne på samma linje. Efter år 1945 spreds en medvetenhet om att vi måste ingripa för att förhindra att liknande saker händer i framtiden. Men har vi lärt oss något? Ja och nej.

– Vi måste lära känna processerna. Ett folkmord börjar med exkludering av en viss grupp som utmålas som samhällets inre fiender och skyldiga till allt från arbetslöshet till bostadsbrist. Under själva slutprocessen är det för sent för prevention. Då rullar det historiska maskineriet av sig självt. På så vis är det konstigt att jämföra vår tid med 1930-talet, då var det redan försent. Snarare skulle jag säga att jämförelsen bör vara med tiden efter första världskriget. Det var en turbulent tid då allt fortfarande var möjligt.
 

Foto: Cecilia Köljing

Christer Mattsson, Helene Lööw och Arne Jarrick vid en paneldebatt i Stora Hörsalen under Historiedagen