Historiker forskar om äldres livsvillkor

– Många kvinnor som var födda i början av 1900-talet hade varit hemmafruar och inte haft någon egen inkomst. När de sedan blev pensionärer fick de plötsligt en egen peng att röra sig med och upplevde det som en förbättring. Men de som är födda på 40-talet och har en yrkeskarriär bakom sig får ju ofta en sämre ekonomi när de går i pension och känner sig mer missnöjda, förklarar Ulrika, som menar att det idag också finns en historieblindhet.

– Vi har en tendens att tro att vi står i en situation vi aldrig haft tidigare. Så är det inte. Välfärdsutvecklingen under efterkrigstiden kan ses som en parentes i historiskt perspektiv, så vem säger att det vi nu har utvecklat ska vara för evigt? Men de som varit yrkesverksamma under många år av framgång upplever naturligtvis att de fått det sämre som pensionärer, säger hon.

Det forskningsprojekt – Åldrande och samhälle – hon arbetar med är kopplat till Age Cap (Centrum för åldrande och hälsa) i Göteborg. Där finns en guldgruva att ösa ur i form av de så kallade H70-studierna, som startade 1971. Då samlades data in kring de som var 70 år då, alltså födda 1901-02. Senare undersöktes även personer födda 1906-07, 1911-12, 1922 och 1930. Den sista gruppen där data samlats in är födda 1944. Utöver uppgifter om den fysiska hälsan innehåller materialet intervjuer som visar vad personerna själva har tyckt om sina livsvillkor vid olika tidpunkter. Det är dessa synpunkter som Ulrika Lagerlöf-Nilsson och hennes forskarkollega Helen Castenbrandt intresserar sig för.

– Det vi får fram i vår studie är alltså inte en objektiv sanning utan ger en bild av hur 70-åringar uppskattar sitt eget välbefinnande i förhållande till den ekonomiska situationen boende och sociala kontakter, säger Ulrika.

De har två huvudspår i projektet. Det ena fokuserar på de beskrivningar av den egna situationen som 70-åringarna ger. Det andra spåret gäller själva H70- studien och vilka frågor som ställts vid olika tidpunkter.

– Det är viktigt att komma ihåg att forskare inte går förutsättningslöst in i ett projekt. Också de är färgade av sin tid. De styrs av den bild av äldre som råder och bidrar samtidigt till hur den bilden formas. I den undersökning som gjordes 1971 ställdes frågor kring om de äldre hade wc och dusch, varmt och kallt vatten i bostaden. Det är ju självklarheter nu. Idag kan en ”fattigpensionär” beskrivas som någon som har begränsade möjligheter att gå på teater. Det är hela tiden relativt och en definitionsfråga, säger Ulrika.

1971 frågade man också hur ofta 70-åringarna gick på bingo och om de var med i någon pensionärsförening. Då var elva procent medlemmar i pensionärsföreningar, men bara fem procent av medlemmarna deltog i aktiviteter en gång i veckan. År 2000 var nästan hälften av 70-åringarna, 46 procent, med i en pensionärsförening och tio procent deltog i aktiviteter en gång i veckan. Fyrtiotalisterna, som var med i H70-studien 2014, visar ett annat mönster. Många – 82 procent – var aktiva i föreningar, men inte främst i pensionärsföreningar.

– Man talar ibland om att folkrörelsesverige håller på att dö ut. Jag är inte alls säker på det, men det kanske håller på att omskapas genom att de får allt fler äldre som nya medlemmar. Det blir också allt vanligare med nätverk och andra grupperingar som inte är formaliserade i föreningar, säger Ulrika.

Hon menar att vi nu befinner vi oss i ett paradigmskifte vad gäller om, och på vilket sätt, äldre kan bidra i samhället. Inom vissa yrkesgrupper efterfrågas äldre idag. Läkare kan till exempel avtackas från sin tjänst en fredag för att återanställas som vikare på måndagen. Äldre präster är en annan efterfrågad grupp som behövs för att klara av alla förrättningar. På universiteten syns en ny grupp av doktorander som är pensionärer. Det kan vara människor som påbörjade en forskarutbildning på 70-talet, men som av olika skäl inte fullföljde den då. Som pensionär har de plötsligt fått tid och ekonomiska möjligheter att göra det.Ulrika betonar att det är viktigt att de iakttagelser som görs inte skapar ensidiga bilder av äldres villkor och roll i samhället. De utgör varken en homogen grupp av aktiva och köpstaka personer eller av människor som tar stora samhällsresurser i anspråk. Bilden är mycket mer komplex och varierad än så, menar hon.

– Historiskt sett har äldre betraktats som en belastning. Och äldreforskning har inte varit särkilt intressant. Forskningen har länge varit inriktad främst på människor i produktiva åldrar, de som bidrar till samhällsutvecklingen – i pengar räknat. Därför finns idag ett stort behov av mer ingående granskning av en rad faktorer, säger hon.

Det är fortfarande ovanligt att historiker ägnar sig åt äldreforskning, men Ulrika tycker att det tillför viktiga infallsvinklar.

– Min drivkraft i arbetet är att komplicera och diversifiera synen på äldre och åldrande. Det kan jag göra genom att föra in ett historiskt perspektiv.

Artikeln publicerades först i nättidningen Seniorhälsa.